Mari Liukkas blogginlägg: En allvarlig negativ händelse ställer till förtret för många   

Mannen opererades i fel fot.

En äldre person fick medicin ur fel dosett och dog.

Ja, när det sker ett allvarligt fel inom social- och hälsovården och patienten utsätts för en skada ger det stora nyhetsrubriker. Det påverkar naturligtvis organisationens och samtidigt hela servicesystemets rykte. Organisationernas rykte tål nog vanligen sådana här smällar och för att återställa det kan man berätta öppet om vilka åtgärder som har vidtagits efter den negativa händelsen. Men hur är det med personerna som berörs närmare av felet ‒ patienterna, de anhöriga, arbetstagarna? Vad tål de och hur klarar de sig?

Under de senaste åren har det talats allt mer om hur man ska uppmärksamma ”second victim”, den yrkesperson som har varit med om en negativ händelse. Yrkespersonen kan få många slags symtom efter en negativ händelse. Hen har gjort sitt bästa och ändå orsakat patienten skada. Hen kan drabbas av till exempel ångest, sömnlöshet och en kraftig känsla av misslyckande. I vissa fall kan yrkespersonen ta situationen så hårt att hen inte längre kan fortsätta inom samma yrke.

En av åtgärderna i klient- och patientsäkerhetsstrategin är att man har ”beskrivit debriefing- och defusing-verksamhetsmodeller för krissituationer och allvarliga skador och erbjuder handledning för alla serviceenheter”. Organisationerna har börjat bygga upp olika stödåtgärder för yrkespersoner som har varit med om en negativ händelse. Det är mycket bra att man har börjat tala mer om det här och att yrkespersonerna inte behöver klara av situationen på egen hand. De behöver inte nödvändigtvis professionell hjälp, utan en person för vilken de kan berätta om sin upplevelse i förtroende och som förstår vad det innebär att vara med om en negativ händelse.

Men hur är det med patienterna och de anhöriga? Finns det modeller för att stötta dem? Yrkespersonerna uppmanas be patienten om förlåtelse för händelsen. På så sätt visar de att de verkligen är ledsna över att något oväntat inträffade och att det inte gick som planerat. Men att be om förlåtelse räcker garanterat inte för att hjälpa patienten eller den anhöriga att hantera händelsen. Hen kan vara ilsken, rädd och förundrad över händelsen och vill veta vad som har hänt och varför.

Organisationen bör alltså se till att också en patient eller anhörig som har varit med om en negativ händelse har möjlighet att tala om saken och vid behov få professionellt stöd för att ta sig vidare. Alla känner inte genast att de behöver hjälp, utan behovet kan också uppkomma senare. Patienter och anhöriga bör därför informeras om vart de kan vända sig när ett behov av hjälp uppstår och de vill ställa frågor om händelsen.

En åtgärd i strategin är också att ”serviceenheterna inför utvärderingsförfaranden för allvarliga farliga situationer”. De här förfarandena bör inkludera inte bara utredning av situationen utan också klientens, patientens eller den anhörigas roll samt hur både de och yrkespersonerna kan stöttas. Då skulle de uppmärksammas som en del av processen och inte som separata ärenden. Organisationens säkerhetskultur, rykte och tillförlitlighet förstärks då det ingår i rutinerna att ta hand om både patienten, den anhöriga och yrkespersonen också då något går på tok.

———

Skribenten Mari Liukka är förändringsledare vid Österbottens välfärdsområde.