Läs Tuula Saarikoskis blogginlägg: Patientsäkerhetsledning ur forskarens och expertens synvinkel
Patientsäkerhetsledning, vad innebär det ur en forskares och erfaren patientsäkerhetsexperts synvinkel? Ordet patientsäkerhet innehåller många element, både positiva och negativa. Cheferna bör vara medvetna om båda sidorna, så att det syns i deras ledarskap gentemot personalen. Man hör ofta kommentarer om att cheferna inte diskuterar inträffade avvikelser med personalen, och beklagligt ofta händer det också att någon skuldbeläggs. Men varför är det så? Är det okunskap eller vågar man inte föra svåra saker på tal? Kanske bådadera. Under ledarskapsutbildningar har de här frågorna inte uppmärksammats tidigare och det har inte lärts ut hur man kan lyfta fram svåra saker tillsammans utan att söka skyldiga. Lyckligtvis vågar också personalen numera kräva att avvikelser diskuteras. För det krävs förstås ett öppet klimat på arbetsplatsen.
Vi får information om patientsäkerheten via olika system och kanaler. Men hur utnyttjas den informationen i den dagliga ledningen eller allmänt inom ledningen på olika nivåer? Också det har jag försökt utreda i min doktorsavhandling. Ju högre upp i ledningshierarkin man kommer, desto mindre kunskap finns det om vilka patientsäkerhetsindikatorer det finns eller från vilka system man kan få information. Då är det också svårt att använda informationen som stöd för ledningen eller som verktyg vid beslutsfattandet. Det är givetvis förargligt att det finns så många olika system för information om avvikelser. Även på nationell nivå finns det många olika ansvarsparter och system, och den information som de ger bör sammanställas på organisationsnivå. Det är inte många välfärdsområden som har en tydlig bild av vem som bär ansvaret för att samla in uppgifter, för att inte tala om att rapportera om dem. Men är det ens möjligt att få en enda ansvarig part på nationell nivå?
Avvikelserapporteringen styrs av programleverantörerna på marknaden. Det är givetvis bra att användarorganisationerna kan anpassa systemen enligt sina egna behov. Då blir det förstås svårare att få nationellt jämförbara uppgifter, eftersom man inte nödvändigtvis insamlar eller anmäler samma uppgifter. När det gäller systemen finns det behov av förenhetligande, men jag förstår att business är business.
Jag har också funderat på rapporteringen om patientsäkerheten. Hur ska vi få enhetliga nationella ramar för rapporteringen, så att varje välfärdsområde inte behöver utforma egna modeller? Den nuvarande klient- och patientsäkerhetsstrategin och dess genomförandeplan utgör en bra ryggrad, men kan vi få rapporteringssystemen att stödja den? Det måste vara enkelt att rapportera och både chefer och experter bör snabbt få information som stöd för ledningen.
Jag märker att min text blev ett slags inre monolog som innehåller många frågetecken och oklarheter med anknytning till patientsäkerheten. Jag hoppas att också de småningom klarnar.
———
Skribenten Tuula Saarikoski arbetar som patientsäkerhetskoordinator i Mellersta Finlands välfärdsområde och har fått göra patientsäkerhetsarbete för klienternas och patienternas bästa under en lång tid. Hon är också projektchef för grupp 2.3 i klient- och patientsäkerhetsstrategin.