Markus Henriksson: ”Klient- och patientsäkerheten har förbättrats, men arbetet får inte stanna upp”

Innan han blev överdirektör arbetade Henriksson på Valvira som överläkare och gruppchef. Till utbildningen är han specialist i psykiatri och medicine doktor. Han gick i pension när Valviras verksamhet sammanslogs till det nya Tillstånd- och tillsynsverket, men fortsätter som docent i psykiatri inom olika utbildnings- och sakkunniguppdrag.

Hur har klient- och patientsäkerheten utvecklats under 2000-talet?

Totalt sett har klient- och patientsäkerheten utvecklats i positiv riktning. Det framhävs då vi beaktar att säkerhetsutmaningarna har ökat.

”I fråga om säkerheten finns ändå många allvarliga problem och mycket att förbättra. Utan ihärdigt kontinuerligt arbete kan utvecklingen snabbt vända neråt”, konstaterar Henriksson.

Han kommer ihåg att det ännu på 1990-talet förekom åsikter om att de som var intresserade av patientsäkerhet fördröjde innovationer på sjukhuset. Inom socialvården talades det sällan om systematiskt klientsäkerhetsarbete ens för 15–20 år sedan.

Numera är det betydligt fler som inser klient- och patientsäkerhetens betydelse. Det beror bland annat på att man är mer lyhörd för klienternas och patienternas upplevelse och förstår dess betydelse. Samtidigt är också forskningen inom området mer omfattande, bättre och mer ansedd.

Hur har tillsynsmyndigheternas verksamhet förändrats?

”Inom tillsynen har inga plötsliga revolutionerande ändringar gjorts till exempel via tillsynslagen”, konstaterar Henriksson. Stöd för egenkontrollen gavs redan före den nya lagen. Tillsynsärendena har ändå blivit mer mångsidiga, medan sakkunskapen och inhämtningen av information har förbättrats. Också tillsynsmyndigheternas kommunikation om sin egen verksamhet har blivit mer proaktiv under de senaste åren.

Henriksson betonar att det alltid har varit så att tillsynen ska genomföras med flera metoder. Tillsynen får inte bara handla om att utreda enskilda fall i efterhand, även om också det är viktigt.

Den riskbaserade systematiska och organisationsbetonade tillsynen har förstärkts, men behöver förstärkas ytterligare. Det ska göras i samarbete med dem som tillsynen gäller, men utan att avstå från den övervakande rollen.

”Mängden ärenden som gäller tillsynen över yrkesutbildade personer och ingripande i deras yrkesrättigheter har ökat mycket under 2000-talet. Sådana utredningar och bedömningar är ofta arbetsamma. Tack vare dem kan vi ändå årligen påverka tiotusentals patienters och klienters säkerhet via befogenheter som ingen annan aktör har”, berättar Henriksson.

Ökningen beror särskilt på att arbetsgivare och andra myndigheter har börjat göra anmälningar. Ännu i början av 2000-talet kunde en yrkesutbildad person vars funktionsförmåga försämrats på grund av missbruk eller någon annan orsak fortsätta med sitt arbete en längre tid utan att arbetsgivaren agerade, på bekostnad av patienternas säkerhet.

”Men en glad nyhet är att vi år för år har kunnat återställa fler yrkesrättigheter när yrkesutbildade personer har lyckats förbättra sin funktionsförmåga tack vare god vård och aktiv uppföljning”, konstaterar Henriksson.

Också tillsynsmyndigheternas egen verksamhet övervakas nu mer än förut, vilket naturligtvis är bra för kvalitetskontrollen. Inom tillsynen har man åtminstone i någon mån lyckats utveckla den kunskapsbaserade riskbedömningen och valet av föremål för systematisk tillsyn. AI kommer att vara både ett föremål för tillsyn och ett verktyg.

Hur kan styrningen av och tillsynen över servicesystemet i den här helheten utvecklas?

”Det finns många styrande parter. För att de som omfattas av tillsynen inte ska bli helt förvirrade bör de styrande parterna samarbeta så mycket som möjligt. Då kan vi undvika konflikter och överlappningar”, konstaterar Henriksson.

Justitieombudsmannen och justitiekanslern har i uppgift att övervaka både tillsynsmyndigheterna och dem som tillsynen gäller. Med laglighetsövervakarna kan man givetvis inte komma överens om vad de inte ska övervaka. Det är ändå värt att dela information så att gransknings- eller utredningsverksamhet inte inriktas på samma ställen samtidigt.

När gäller styrning och stöd av egenkontrollen har tillsynsmyndigheternas och Klient- och patientsäkerhetscentrets roller utvecklats bra.

”Med sina föreskrifter och beslut ger tillsynsmyndigheten egenkontrollen en ’ryggrad’ som baserar sig på lagstiftningen. Klient- och patientsäkerhetscentret i sin tur fyller tjänsteproducenternas och tjänsteanordnarnas ’nerver och muskler’ med säkerhetskompetens som baserar sig på forskningsresultat”, beskriver Henriksson.

Dina synpunkter på den nuvarande och den kommande klient- och patientsäkerhetsstrategin?

”Den nuvarande strategin har varit tydlig och heltäckande. En heltäckande strategi har hittills också varit nödvändig, men i den nya strategin kanske man kunde välja lite färre och smalare spetsar. Uppmärksamhet bör fästas vid specifika klient- och patientgrupper eller vård- och serviceprocesser där säkerhetsriskerna är störst eller där övriga aktörer som reglerar säkerheten inte är mest aktiva”, föreslår Henriksson.

Om Henriksson ska lyfta fram ett enda serviceområde med tanke på tillsynen, väljer han barnskyddet. Man behöver bland annat fundera på hur placerade barn ska garanteras högklassiga hälsovårdstjänster enligt sina behov samt hur barn med rusmedelsberoende kan behandlas på ett säkert sätt. Uppmärksamhet bör fästas också vid klient- och patientsäkerheten inom de nya slutna barnskyddstjänsterna.

Under strategiarbetet finns det skäl att tänka på att vi med jämna mellanrum också behöver påminna om helt grundläggande saker. Hit hör till exempel att milligram och milliliter eller patienter inte får förväxlas. ”Säker vård och säkra tjänster är i allmänhet inte någon rymdvetenskap utan ansvarsfull omsorg i helt traditionella frågor”, sammanfattar Henriksson.