Läkemedelsbehandlingen av diabetes inom småbarnspedagogiken och skolan måste tryggas

I Finland är barndiabetes vanligast i hela världen. Här insjuknar årligen 500–600 barn i typ 1-diabetes. För dem är insulinbehandlingen livsnödvändig och bör därför skötas väl även inom småbarnspedagogiken och i skolan.

Diabetesförbundet frågade föräldrar till barn med diabetes hur behandlingen fungerar i skolan och på dagis. I regel kunde småbarnspedagogiken och skolan ge ett gott stöd för egenvården av typ 1-diabetes – uppföljning av blodsockernivån och välbefinnandet samt dosering av insulin utgående från blodsockernivån, kolhydratintaget och de kommande aktiviteterna.

Kamp för att få ett fungerade stöd

Många föräldrar berättade att det har krävts en stor egen insats och kamp för att få ett fungerande stöd för egenvården. Farliga situationer kan uppstå när insulinet doseras eller om blodsockernivåerna sjunker eller stiger för mycket. Nästan en femtedel uppgav att barnet hade varit tvungen att stanna hemma, eftersom det inte funnits personal med kunskap om diabetesvård.

”Ibland har jag blivit stoppat vid dörren när jag har fört mitt barn till dagis. Orsaken är att det inte finns personal som kan ta hand om mitt barn.”

”På dagis försöker man medvetet hålla blodsockret högt eftersom man är rädd för låga sockernivåer. Under dagisdagarna är blodsockret i genomsnitt 12.”

Säkerheten måste prioriteras

Både vid enheterna för småbarnspedagogik (daghemmen) och i skolorna ska individen ha en plan för läkemedelsbehandling. Rutinerna för att kontrollera kunskaperna hos de personer som utför läkemedelsbehandling ska beskrivas i organisationens plan för läkemedelsbehandling. Det föreskrivs även i Social- och hälsovårdsministeriets handbok Säker läkemedelsbehandling, som utkom i en uppdaterad version för några år sedan. I handboken finns exempel på läkemedelsbehandling inom småbarnspedagogiken och i skolan.

Processerna för läkemedelsbehandlingen kan ändå bli bristfälliga i miljöer där läkemedelsbehandling inte hör till organisationens grundverksamhet. När välfärdsområdena infördes oroade vi oss för att kontaktytorna mellan kommunerna och välfärdsområdena försvagas. I fråga om läkemedelsbehandlingen syns det till exempel i att kommunernas anställda inte får tillräcklig vägledning och utbildning via hälso- och sjukvården inom välfärdsområdena.

Nationell styrning kunde ge enhetlig praxis

Det är allt oftare oklart vilket slags tilläggsutbildning olika yrkesgrupper behöver för en viss typ av läkemedelsbehandling och var de ska få tillräcklig utbildning. Tumregeln är att läkemedelsbehandling även utanför hälso- och sjukvården ska ges av en person med yrkesutbildning inom hälso- och sjukvård. Sådana personer finns inte alltid tillgängliga, och till exempel skolgångshandledare kan utföra krävande läkemedelsbehandling med hjälp av barnets individuella läkemedelsplan och en tillräcklig introduktion.

Enligt handboken Säker läkemedelsbehandling kan också en person som saknar utbildning om läkemedelsbehandling ge subkutan läkemedelsbehandling, men för det krävs personens samtycke, säkerställande av kompetensen, introduktion och nödvändiga tillstånd.

Det finns ett uppenbart behov av nationell styrning, som ger en mer enhetlig praxis och garanterar barnen lika rättigheter. De nuvarande handböckerna för skolan och småbarnspedagogiken räcker uppenbarligen inte. Det behövs också uppföljning.