Klient- och patientsäkerhetens kvalitetsnivå bör påverka välfärdsområdenas finansiering

1. Hur bör den nationella samordningen av klient- och patientsäkerheten organiseras i Finland?

Varje aktör utför den uppgift som den har tilldelats och tilldelas i enlighet med sin roll. ”Det är bra att Klient- och patientsäkerhetscentret har börjat samla de centrala aktörerna.” Det är viktigt att referensramen för klient- och patientsäkerhet förankras i det dagliga arbetet och att man utbyter och lär sig av god praxis. Problem bör lösas genom att hitta lösningen på en enskild fråga åt gången, istället för att gå in för allmänt upplysningsarbete. Säkerheten kan förbättras genom att tänka positivt och kopiera fungerande modeller.

Jag är inte så intresserad av centraliserade system. Universitetssjukhusen bör komma överens om uppgiftsfördelningen. Det bästa sättet att organisera verksamheten i praktiken skulle vara att välfärdsområdena och HUS utser kontaktpersoner som träffas regelbundet (3–4 gånger per år) för att utveckla verksamheten. Patientsäkerhetsarbetet inom hälso- och sjukvården har kommit mycket längre än klientsäkerhetsarbetet inom socialvården, så jag skulle i första hand fokusera på det förstnämnda.

Grundarbetet görs och tjänsterna tillhandahålls inom välfärdsområdena. Därför bör ansvaret för säkerheten i första hand ligga hos välfärdsområdena. Patientsäkerhetsarbetet måste ha en nära koppling till patientarbetet.

Det måste finnas ett system för rapportering och uppföljning och personalen ska ges introduktion – det är viktigt. Ansvarspersoner ska utses och samarbete behövs. Det är viktigt att det finns inspirerade och karismatiska individer på varje enhet.

2. Hurdana skrivningar om klient- och patientsäkerheten bör ingå i regeringsprogrammet efter nästa riksdagsval?

I det finländska systemet saknas kvalitetskriterier. ”Det är ett stort problem att vi inte har några kvalitetskriterier i vårt finansieringssystem. Det måste sägas högt att vi behöver incitament för främjande av patientsäkerheten. Finansieringssystemet bör innehålla konkreta kvalitetskriterier.”

Patientsäkerheten är en del av kvaliteten. Vårdens och omsorgens kvalitet bör inkluderas i finansieringen för tjänsterna. Så är det i många andra länder.

God kvalitet ska premieras, medan kvalitetsfel kunde sänka finansieringen.

Det skulle bidra till att tjänsterna produceras med större fokus på kvalitet och säkerhet.

3. Vilka tankar har du om förnyelsen av förfarandena för anmälning av negativa händelser och farliga situationer inom social- och hälsovården?

Kanta är en central informationskälla för klient- och patientsäkerhetsdata, eftersom det också innehåller uppgifter från privata aktörer. Därför kan Kanta vara till nytta i den här processen. Kanta kunde utnyttjas vid utvecklingen av klient- och patientsäkerhetshelheten, och då kunde AI användas för datautvinning.

Ur Kanta kunde skador och incidenter plockas ut med hjälp av AI. Ett praktiskt exempel kan gälla säker läkemedelsbehandling. AI kunde utvinna information ur Kanta om blodtrycksmediciner och laboratorieresultat och ge läkarna varningsmeddelanden när de förnyar recept. För det krävs förstås ändringar i lagstiftningen, och också i övrigt kunde lagstiftningen om Kanta utvecklas. Nu får Fpa inte själv koordinera informationen från Kanta-tjänsterna, utan det är Institutet för hälsa och välfärd som har rätt att använda informationen.

Det finns behov av ett nationellt datalager för negativa händelser och farliga situationer. ”Rapporteringssystemet kunde testas till exempel via benchmarking i välfärdsområdena”.

Ett viktigt syfte med förnyelsen av förfarandena för anmälning av negativa händelser och farliga situationer är att förbättra befolkningens förtroende för systemet.

4. Hur borde klient- och patientsäkerheten beaktas i styrningen av välfärdsområdena och i Social- och hälsovårdsministeriets resultatstyrning av organisationerna inom dess förvaltningsområde?

Jag återvänder igen till finansieringen. Vårt finansieringssystem är ensidigt. Vi måste tåla att det sägs högt, för det är ett faktum. Nu är vi rädda för att höja ribban. På andra håll i världen används många incitament.

Utöver finansieringen vill jag betona allmänna kvalitetskriterier, det vill säga att kvalitetsfaktorer och kvalitetskriterier bör inkluderas i finansieringsmodellen för social- och hälsovården. Allra först måste minimikrav införas.

Klient- och patientsäkerhetens kvalitetsnivå bör påverka välfärdsområdenas finansiering.

I en värde- eller effektivitetsbaserad hälso- och sjukvårdsmodell betalas och premieras anordnarna utifrån sina resultat. Hit hör den faktiska hälsoeffekt som patienten uppnår, det vill säga ett förbättrat hälsotillstånd och patientens egen upplevelse. Vi måste mäta resultat som har betydelse för patienten, det vill säga hälsoslutresultat och heltäckande vård. När vården och omsorgen i allt högre grad betonar patientens eller klientens totala välbefinnande ökar också nöjdheten. 

Finansieringssystemet måste alltså utvecklas med utgångspunkt i produktivitet, kvalitet och nöjdhet. Finansieringssystemet borde vara ett slags redskap eller styrinstrument som driver förändringen inom välfärdsområdena. I servicesystemets processer och incitament bör större vikt fästas vid högkvalitativ vård och omsorg som leder till bättre resultat.

Om det inte finns några incitament blir också resultaten sämre.

5. Vilka är dina hälsningar inför planeringen av den nationella klient- och patientsäkerhetsstrategin 2027‒2031?

Nästa nationella strategi måste byggas upp utifrån den nuvarande strategin. Man måste gå vidare med de frågor som inte blir slutförda under den nuvarande strategiperioden. Genomförandet av den föregående strategin ska styra arbetet, då man vet vilka åtgärder som har slutförts och vilka som inte har lyckats. Det måste finnas en rapport om genomförandet av den nuvarande strategin. Strategin får inte heller vara för allmän.

”Nästa nationella klient- och patientsäkerhetsstrategi ska innehålla konkreta mål, och målen ska vara mätbara”. ”Det största problemet i Finland ur patientsäkerhetssynvinkel är tillgången till vård”. Sjukskötare har också lyft fram frågor kring säker läkemedelsbehandling. Också i informationssystemen finns det fortfarande många brister, och systemen är inkompatibla. Det är en orsak till exempelvis medicineringsfel.

6. Hur borde den finländska lagstiftningen om klient- och patientsäkerhet förnyas?

Vi har redan nödvändiga bestämmelser om uppföljning och övervakning av patientsäkerheten, bara saken tas på allvar bland alla förvaltningsreformer. Vårdreformen och införandet av välfärdsområdena nollställde säkerhetskulturen, när aktörer på högre nivå organiserade verksamheten på lägre nivå utan att organisationernas ledning hade några incitament för främjande av patientsäkerheten. Välfärdsområdenas egenkontroll har inte fungerat särskilt bra. Saker sker inte i bakgrunden av sig själva eller automatiskt, utan det krävs hårt arbete och god kompetens. Säkerhetsaspekten förbises och säkerhetsarbetet förblir ogjort, om det inte finns några riktlinjer för det i instruktionerna eller om ämnet inte syns i finansieringen.

Också tillsynen väcker en viss oro just nu när det nya enorma tillsynsverket ska inleda sin verksamhet vid årsskiftet. Det finns risk för att kärnfrågorna drunknar i administrationen. Mer tid går åt till omorganisering än till konkret patientsäkerhetsarbete.

I en bredare kontext ser man en del snedvridningar, och det är klart att negativ mediepublicitet alltid påverkar. Jag tycker ändå att en lagreform inte är nödvändig. Det måste finnas tydliga förväntningar, och incitament bör införas i finansieringsmodellen. Det behövs indikatorer för patientsäkerheten och en konkurrenssituation. Därtill bör klientsäkerheten definieras. När det inte finns någon tradition för sådant definitionsarbete inom socialvården finns det risk för att också patientsäkerhetsarbetet inom hälso- och sjukvården försvagas.

Det behövs en koordinator för klient- och patientsäkerhetsfrågor, och detta är naturlig roll för Klient- och patientsäkerhetscentret.