Merja Sahlströms blogginlägg: Synligare säkerhet – det första steget mot en gemensam lägesbild

När vi började bygga upp den första nationella lägesbilden av klient- och patientsäkerheten var utgångsläget samtidigt både tydligt och diffust. Vi visste att det fanns information.  Samtidigt visste vi att uppgifterna var utspridda, splittrade och delvis lösryckta. De hade tagits fram för olika ändamål, i olika strukturer och på olika nivåer.

Fler frågor än färdiga lösningar

I början av processen fanns det betydligt fler frågor än svar. Vad ska lägesbilden av klient- och patientsäkerheten egentligen bestå av? Hur ser en bra lägesbild ut? Hur kan den betjäna ledningen, styrningen och det dagliga arbetet så bra som möjligt? Det funderade vi länge på i början.

Mycket snabbt kom vi ändå fram till att vi inte ska börja utveckla nya indikatorer i det här skedet, utan sammanställa, analysera och tolka det som redan finns. Och å andra sidan samtidigt erkänna vad vi ännu inte vet.

Särskilt utmanande blev frågan om indikatorer. Vilka indikatorer borde tas med och på vilka grunder för att lägesbilden ska ge väsentlig information?

Ett av de svåraste övervägandena gällde gränsen mellan säkerhet och kvalitet. När är det klient- och patientsäkerheten vi analyserar, och när övergår vi redan till att utvärdera hela servicesystemets funktion?

Under arbetets gång blev det allt tydligare att det kanske aldrig går att dra en skarp gräns mellan säkerhet och kvalitet. Säkerheten hör ihop med rätt tidpunkt, kontinuitet, tillgänglighet och verkningsfullhet. I vissa situationer kan de här främst ses som kvalitetsfrågor. I andra blir de istället direkta säkerhetsfrågor.

Kanske det viktigaste inte alls var att dra gränsen, utan att inse att den finns – och att den är flexibel.

Alla bitar ligger ännu inte på bordet

Den första lägesbilden är oundvikligen ett resultat av ett urval. Vi blev också tvungna att acceptera att all information som är av betydelse för säkerheten ännu inte rapporteras enhetligt eller insamlas i jämförbart format.

En del av säkerheten utgörs av faktorer som tillsvidare inte kan sammanställas till nationella indikatorer. Det betyder inte att de är oviktiga – tvärtom. Det visar var våra informationsstrukturer fortfarande behöver förstärkas. Vi noterade till exempel också att de tillgängliga indikatorerna fortfarande fokuserar på hälso- och sjukvården. Det betyder inte att klientsäkerheten har mindre betydelse, utan att den systematiska rapporteringen om socialvården till stor del ännu är under uppbyggnad.

Sammanställandet av lägesbilden visade också att säkerhetsinformationens plats inte är i en separat rapport. En separat lägesbild är ett viktigt första steg, men det finns risk för att dess inverkan blir begränsad om den inte ingår i de strukturer som används för att leda, styra och utveckla systemet. Därför bör nästa steg vara att integrera lägesbilden i den nationella uppföljningen, utvärderingen och styrningen samt i datalagren om negativa händelser och farliga situationer.

När säkerheten är inbyggd i den gemensamma kunskapsbasen kan den styra beslutsfattandet systematiskt och inte utifrån en enskild granskningspunkt.

Svar, nya frågor och en inbjudan

Vilka svar ger den första lägesbildsrapporten på frågan jag ställde i början: Hur ser klient- och patientsäkerhetens lägesbild ut i Finland? Den sammanställer jämförbara uppgifter och bildar för första gången en struktur som kan hjälpa oss att nå samförstånd. Den stöder också kunskapsbaserad ledning, utveckling och beslutsfattande samt hjälper oss att inrikta förbättringsåtgärder rätt i en föränderlig verksamhetsmiljö.

Den första lägesbilden är inte något färdigt eller komplett svar, utan snarare en gemensam utgångspunkt. Den visar var vi befinner oss och samtidigt åt vilket håll vi ännu behöver gå. Säkerheten utvecklas inte av sig själv. Den utvecklas när den granskas systematiskt, när kunskapsluckor identifieras och när informationen används systematiskt för att välja riktning för verksamheten.

Därför är den här lägesbilden också en inbjudan. En inbjudan att tillsammans förstärka rapporteringen och informationsstrukturerna, så att nästa lägesbild kan bli mer heltäckande. En inbjudan att diskutera vilka säkerhetsfaktorer som ännu inte syns. Och framför allt en inbjudan att göra säkerheten till en ännu mer integrerad del av social- och hälsovårdens gemensamma kunskapsbas och dagliga ledning.