Siirry sisältöön
Bloggen

Merja Jutilas blogginlägg: Häftapparaten fick mig att tänka


Jag kom till operationsavdelningens kansli, där min chef avslutade dagen med att häfta ihop personalens placeringslistor. Kansliet hade fått en ny fin häftapparat istället för dem gamla som var trasig. Att ta i bruk den nya häftapparaten var ändå inte så enkelt som man kunde tro. Min chef försökte en stund, och bad sedan mig om hjälp. Jag tog självsäkert itu med häftapparaten.

Att ta i bruk en häftapparat kan i princip låta enkelt: man behöver själva häftapparaten och häftklamrar i rätt storlek, sedan fyller man på häftklamrar i magasinet, stänger det och börjar häfta. Den här häftapparaten gav sig emellertid inte så lätt.

Min kollega som är instrumenterande sjukskötare råkade gå förbi kansliet, så vi bad hen hjälpa till. Hen tog itu med uppgiften lika självsäkert som jag själv hade gjort. Fylld av testosteron beslutade hen sig för att problemet skulle lösas med styrka och våld – vilket häftapparaten skulle ha skrattat åt, om den hade kunnat. Vi drog slutsatsen att vi sjukskötare inte klarade av det här på egen hand.

Vi fick syn på en urolog i korridoren och lyckades locka hen att komma och visa vad hen kan. Hen tog tag i häftapparaten. Hen gick logiskt fram och studerade först apparaten och dess rörliga delar. Segervisst konstaterade hen: ”Nå nu fungerar den” och tryckte häftapparaten mot pappren … men utan resultat.

Nu hade redan tre sjukskötare och en urolog satt 15 minuter på att få en häftapparat i användbart skick. Vi fortsatte ännu kämpa med det tillsammans.

Vårt vanligen smidiga teamarbete gav ändå inte något perfekt resultat. Vi lyckades häfta ihop några ark, men var det stopp igen. Till slut gav vi upp: häftapparaten hade helt klart vunnit kampen.

”Fallet häftapparat” väckte tankar om säkerställande av kompetensen. Den nya häftapparaten hade levererats till kansliet utan någon som helst bruksanvisning. Var och en av oss trodde att en häftapparat är en så enkel grej att det inte krävs något särskilt för att börja använda den. Tji fick vi. Vi saknade alldeles tydligt den introduktion och kompetens som behövdes för att ta den i bruk. Lyckligtvis fick förlusten mot häftapparaten inga konsekvenser för vården av patienterna.

I besvikelsen över häftapparaten började jag fundera på andra apparater som vi har tagit i bruk på avdelningen – med betydligt större framgång. Jag tänkte på vår nya hybridsal och angioroboten som vi tog i bruk i februari. Ibruktagandet av hybridsalen hade planerats i god tid på förhand. Fem sjukskötare hade deltagit i en hybridsjukskötarutbildning där de bland annat lärde sig använda angioroboten och studerade grunderna och principerna för användningen av strålning samt strålningshygien.

När salen stod klar reserverades två veckor för utbildning av personalen som ska arbeta där (blodkärlskirurger, hybridsjukskötare, anestesiskötare och anestesiläkare). Första veckan fick vi bekanta oss med salen och de nya apparaterna i mindre grupper under ledning av representanter för apparaterna. Då blev vi bekanta med bland annat angioroboten, kontrastmedelspumparna och apparaturen som mäter strålning i realtid. Vi lärde oss arbeta i salen och beakta strålningshygienen i den miljö som vi skulle använda i fortsättningen.

Det bästa på den två veckor långa utbildningen var då vi under den andra övningsveckan förberedde oss för kommande autentiska patientfall. Vi gick igenom detaljerat hur vården av varje patient skulle fortskrida, var apparaterna skulle placeras, hur patienten skulle placeras på operationsbordet och så vidare. När vi hade funderat ut och simulerat det här på förhand, behövde vi inte lägga all vår hjärnkapacitet på hanteringen av de nya apparaterna, utan kunde fokusera på det viktigaste, det vill säga att ta hand om patienten.

Efter en god introduktion har det varit trevligt att arbeta i de nya lokalerna med de nya apparaterna. Vi har blivit säkrare på att hantera apparaterna och kommer säkert att bli ännu säkrare på det när vi får använda dem regelbundet. I början var det viktigt att få arbeta tillsammans med sin hybridsjukskötarkollega, så att stöd och trygghet ständigt fanns nära. Också ett smidigt samarbete med blodkärlskirurger, anestesiläkare och anestesisjukskötare är en absolut förutsättning för att lyckas, och det har vi gjort många gånger.

När vi jämför ibruktagandet av hybridsalen med den nya häftapparaten förstår vi att även de apparater som först känns komplicerade och rentav svåra går enkelt och naturligt att använda bara man får tillräcklig introduktion, utbildning och repetition. Å andra sidan kan en enkel liten apparat förbli oanvänd, om det är svårt att förstå användargränssnittet. I fortsättningen får jag nog ty mig till mer lättanvända gem om jag behöver häfta ihop papper.

———
Skribenten Merja Jutila är patientsäkerhetskoordinator vid Utvecklingscentret för patient- och klientsäkerhet samt instrumenterande sjukskötare och hybridsjukskötare på operations- och anestesiavdelningen vid Vasa centralsjukhus. 

Läs övriga blogginlägg här!