Mentalvårds- och missbrukartjänsternas säkerhet kan förbättras med evidensbaserade metoder och bättre tjänsteutbud

Verkstaden hörde till planeringen av klient- och patientsäkerhetsstrategin 2027–2031 och hade ungefär 90 deltagare. Bland dem fanns direktörer och sakkunniga inom social- och hälsovårdssektorn från bland annat välfärdsområden, privata tjänsteproducenter och organisationer. 

Tillgången till tjänster bör förbättras

Social- och hälsovårdstjänsterna för barn och unga med mental ohälsa eller missbruksproblematik har äventyrats inom alla välfärdsområden. Välfärdsområdenas utbud av tjänster är otillräckligt i synnerhet för barn och unga som använder droger.

Också tillgången till psykosocial vård och rehabilitering vid allvarliga mentala störningar måste förbättras. Andelen patienter som överskrider vårdgarantin är betydligt högre inom psykiatrin än inom många andra medicinska specialområden.

Från ett splittrat servicesystem till enhetliga servicekedjor

Även om tjänstebeskrivningarna och kriterierna för att få tjänster har förenhetligats och samarbetsformerna har utvecklats är mentalvårds- och missbrukartjänsternas struktur inom välfärdsområdena oenhetlig och det finns stor regional variation i tjänsteutbudet. För att invånarna ska få tjänster vid rätt tidpunkt måste välfärdsområdena skapa och utveckla servicestigar och samordna bastjänster och krävande tjänster. När köpta tjänster avvecklas får det inte uppstår luckor eller avbrott i tjänsteutbudet.

Arbetet med att inpassa den psykiatriska specialiserade sjukvården i servicehelheten pågår fortfarande, vilket syns bland annat på det stora antalet remisser som returneras från den specialiserade sjukvården. Det behövs också en större satsning på vården och vårdrelationernas kontinuitet.

Användningen av evidensbaserade metoder och tjänster med positiv hälsoeffekt bör öka

Tillgången till evidensbaserade metoder har ökat i jämn takt, men metoderna borde tas i bruk i större utsträckning. Välfärdsområdenas tjänsteutbud ska basera sig på bevisad positiv hälsoeffekt och säkerhet. Detta är ännu bristfälligt, vilket märks i form av både mindre effektiva behandlingar och underbehandling. Resurserna är inte fördelade så att de ger den totalt sett bästa möjliga positiva hälsoeffekten.

Tjänsteutbudet måste också bli mer enhetligt än för närvarande, vilket förutsätter nationell styrning. Integreringen av mentalvårds- och missbrukartjänsterna bör förstärkas ytterligare och tjänsterna bör i mån av möjlighet kategoriseras enligt problemens svårighetsgrad.

Patientorientering och förstärkning av personalens kompetens är avgörande

Kompetensen inom missbruk och beroenden har ökat inom bastjänsterna, men brister finns i synnerhet i bemötandet av klienter med missbruks- och beroendeproblematik. Det behövs också mer specialkompetens inom behandling av missbruksproblem och mental ohälsa samt utbildning om användningen av psykosociala metoder. För att evidensbaserade tidsbegränsade psykosociala metoder ska bli etablerade krävs ledningens stöd.

Dokumenteringen av besök med anknytning till mental ohälsa bör förbättras så att den stöder vårdens kontinuitet och ger kunskap om hur servicesystemet fungerar. De anhöriga bör inkluderas mer i vården bland annat genom regelbundna familje- och nätverksträffar.