Jenni Isotalos blogginlägg: Identifiering är grunden för trygga tjänster
Jag har äntligen fått coronavaccin. Vaccinationen ordnades som ett lågtröskelevenemang utan tidsbeställning. Redan när jag kom dit förstod jag att man inte hade förväntat sig en sådan rusning.
Sedan jag började jobba med patient- och klientsäkerhet har jag börjat observera dessa möten med andra professionella inom social- och hälsovården då jag själv är klient eller patient.
I synnerhet har jag iakttagit hur klienten och patienten identifieras i olika situationer. Den första kontakten – till exempel anmälningen vid disken – sköts alltid korrekt: personen identifieras med id-kort i en streckkodsläsare. Så också den här gången, dessutom kontrollerades min adress och mitt telefonnummer. Här fungerade det alltså riktigt föredömligt.
Väntrummet var fullt av medmänniskor som väntade på vaccinationen.
Inkallad blev man på traditionellt sätt med namnet. Situationen var hektisk och det verkade som om alla som hade anmält sig vid disken inte kunde hittas. Spänningen ökade också på grund av en överraskande vårdsituation mitt i det fullsatta väntrummet.
Jag insåg att jag funderade på data- och integritetsskyddet, risken för sammanblandning och de rådande förhållandena där personalen var tvungen att jobba.
VI hade alla kommit dit för samma ingrepp (antog jag), så risken för sammanblandning kunde leda till att en person med samma efternamn fick vaccinet snabbare och att vaccinationen antecknades i fel persons uppgifter (om man antar att patientuppgifterna hade öppnats färdigt). Medan jag funderade på den här risken hörde jag mitt efternamn och innan jag ens hann registrera det, insåg jag att jag och min man hade frågat nästan unisont ”Vem av oss?”. Det klarnade snabbt, men jag förstod först efteråt att min identitet fastställdes inne i åtgärdsrummet endast via förnamnet.
I synnerhet i bekant miljö kan man lätt glömma identifieringen och lita på att man känner igen klienten eller patienten.
Till och med på de gamla narkotikareceptblanketterna kunde identifieringen, vid sidan av id-kort, bygga på att personalen kände igen patienten. När man arbetar till exempel på ett servicehus där klienterna bor en längre tid, kan det kännas onödigt att identifiera samma bekanta äldre personer flera gånger per dag genom att be dem säga sitt namn.
Det är ändå möjligt att använda exempelvis fotografier för identifieringen, så till exempel en dement patient behöver inte själv vara en aktiv del av identifieringen. Armband med en streckkod som öppnar rätt patients uppgifter på personalens mobila enhet blir förhoppningsvis snart vanliga också hos oss.
Också kunderna litar på att de blir igenkända när de uträttar sina ärenden. När jag hoppade in på ett apotek på en liten ort var ”Nog minns du ju mig, jag kommer ju alltid hit” ett mycket bekant svar på frågan: ”Kan jag få Fpa- eller körkortet, så jag kan öppna dina receptuppgifter på datorn?”
Utöver rutiner som ökar risken för sammanblandning bör man se över speciellt sina egna attityder och uppmana även klienter och patienter att vara aktiva vid identifieringen. Före vaccinationen skulle jag själv ha kunnat fråga t.ex. ”Behöver du min personbeteckning?” Även överenskomna rutiner kan bli bortglömda i brådskan, det är mänskligt.
Utvecklingscentret för patient- och klientsäkerhet har i nära samarbete med sina nätverk sammanställt nationella anvisningar för identifiering av klienter och patienter för både vårdpersonalen och befolkningen. Anvisningarna publiceras vid III Nationella patient- och klientsäkerhetsseminariet den 2–3 september.
———
Skribenten Jenni Isotalo är specialplanerare vid Utvecklingscentret för patient- och klientsäkerhet.