Essi Vesterlunds blogginlägg: Vem får jag utbilda?
Om mitt hjärta plötsligt stannar när jag befinner mig på ett sjukhus, hoppas jag att det finns kompetent och lugn personal som lyckas starta mitt hjärta igen så att vården kan fortsätta på intensivvårdsavdelningen.
Men tänk om de som råkar finnas på plats är personer som inte på länge har deltagit i en återupplivningsövning eller som känner att de befinner sig utanför sin bekvämlighetszon? Lyckligtvis är MET-verksamheten (Medical Emergency Team) vardag vid de flesta sjukhusen i vårt land och också utbildning om återupplivning ordnas regelbundet.
Mångprofessionell utbildning
På vårt sjukhus ordnar vi numera återupplivningsutbildning inte bara för vårdpersonalen utan regelbundet även för läkarna. Tillsvidare har deltagarna varit ganska få, men desto ivrigare. Under utbildningen har det uppstått bra diskussion och deltagarna har fått dela med sig av sina funderingar.
I utbildningarna ingår också småskaliga simulationsövningar. Jag är en av utbildarna tillsammans med biträdande överläkaren på intensivvårds- och övervakningsavdelningen. Jag är utbildad sjukskötare YH och har arbetat på intensivvårdsavdelningen i sjutton år. Dessutom har jag utbildat mig till simulationshandledare. Vi har utbildat olika grupper tillsammans flera gånger förut och vårt samarbete fungerar verkligen smidigt. Jag vågar påstå att vi har koll på det här med återupplivningsutbildning. Vi planerar utbildningarna tillsammans och jag ansvarar för ”teknikträningen” och simulationerna. I och med att vi själva också deltar i simulationsövningen ger vi samtidigt en modell för hur kommunikationen mellan olika yrkesgrupper kan se ut i nödsituationer.
Men vem är det som utbildar vem?
Jag berättade om de här utbildningarna på en kurs i samband med mina studier och fick då höra att jag som sjukskötare inte kan utbilda läkare eller att jag åtminstone borde ha tillstånd av en läkarorganisation. Den kommentaren förvånade mig verkligen. Är det faktiskt så att mångprofessionell utbildning fortfarande ska ledas av läkare och att samarbete existerar bara till pappers?
Det är klart att olika yrkesgrupper betraktar frågor ur olika synvinklar och att det är något man måste beakta när man planerar utbildningar, men i det verkliga livet måste vi ändå arbeta som ett team som rent bokstavligt kan ha ansvar för ett människoliv. Spelar det då i det ögonblicket någon roll av vilken sakkunnig du har fått din kunskap? Är inte det viktigaste att alla vet vad de ska göra och att samarbetet löper smidigt, för patientens bästa?
Kommentaren har förundrat mig mycket, för jag har aldrig tänkt att den här frågan skulle vara aktuell på min egen arbetsplats. Jag har alltid känt att den läkare som jag utbildar tillsammans med värdesätter min kompetens och jag har inte för ett ögonblick tänkt att jag skulle behöva tillstånd för att utbilda personer som har ett annat yrke än jag själv.
”De talar som vet!”
Frågan kom upp till diskussion också vid en återupplivningssimulation som jag och min sjukskötarkollega höll på intensivvårds- och övervakningsavdelningen. Läkare vid övningen var vår anestesiöverläkare. Jag förklarade mina tankar för hen och ville höra hur hen ser på saken. För hen var det inte alls konstigt att vi, två sjukskötare på intensivvårdsavdelningen, höll hela utbildningen. När hen jobbade i Sverige hade hen vant sig vid att utbildarna var sakkunniga från olika yrkesgrupper. Från och med nu har vi alltså överläkarens personliga tillstånd att utbilda också hen.
Jag fortsätter alltså som hittills och hoppas att tankegångarna förändras också hos de sista som fortfarande klamrar sig fast vid gamla ”normer”. Kanske det också här passar bra med en 18-årig hockeyspelares ord om tränare: ”De talar som vet!”